tisdagslunch

Då denna blogg redan har spårat, så tänker jag inte be om ursäkt för att jag nu tänker skriva om något som inte har att göra med varken tisdagar eller luncher. Jag tänker skriva om när jag var på museum (aggan har redan hört, sorry).

Jag, mammi och pappi var i en stad som heter Pinerolo. En helt vanlig fin stad här i Piemonte. Där hittade vi ett museum som hette "I cavalieri di guerra", typ hästar-tema med inriktning på krig. Jag och pappa röstade demokratiskt fram ett starkt JA till att gå in då båda älskar hästar. Mamma fick snopet följa med. 

Väl inne så fanns det massa olika häst-vagnar, massa ollika kostymer till dom som skötte om hästrna, en miljon bilder på olika hästar som hoppade hinder, uppstoppade hästar (inte så kul), små scener där dom satt upp krigs-situationer. Det var minst sagt väldigt intressant och jag och pappa var mycket nöjda och belåtna.

Dock ändras det för mig när vi kommer upp till Afrikas avdelning. Jag får syn på en uppstoppad kamel med en ryttare på. Jag har aldrig sett en kamel i verkligheten, och jag hamnade i chocktillstånd och blev arg. Jag vet inte vad ni vet eller så, men jag hade inte en blekaste aning om att dom var så gigantiska. Jag skrek hetsigt till mig mamma som satt i en fåtölj ute i korridoren uttråkad, och bad henne att säga att det inte var en riktig kamel. Jo, svara mamma. Den är riktig.

I mitt huvud spelades ett scenario att Heddan var ute själv i Sahara-öknen och stormandes mot mig kom den här gigantiska kamelen. Jag var livrädd, kände mig tappad bakom ljuset att jag missat att kameler var så gigantiska och läskiga. Mamma blir arg och ber mig lugna ner mig.

Se bara!

Bad pappa stå bredvid så att man kunde se hur gigantisk den var.

Bredvid den fanns en häst med en afrikansk krigare på.

Tänk att möta på dom i öknen, åh fy. Kamelen i bakgrunden.

Lämna afrikanska avdelning med frustration blandat med fascination. Fick syn på en gammal krigs-väst och tänkte

på er, GW och att om jag vart med i krig så skulle jag velat ha den på mig.

Den i mitten.

Vapen, alltid mäktigt. Här blir mamma arg och frågar varför jag bara tar kort på konstiga saker och att hon nästan skäms.

Så, hoppas att ni tyckte det var kul att höra en anekdot från mitt liv.

Puss & Kjamis